In Det goda livet, Fjällen, Mitt jämtländska arv

En av mina…

små Jämtlands pärlor är Tinas praliner i Helleberg, Alsen. Det var en av mina bästa vänner Å som lockade med mig till detta smultronställe i Alsenbygden. Eller vänta nu, behövde Å verkligen locka mig till ett ställe som tillverkar choklad? Knappast!

Tinas praliner har endast öppet vissa dagar i veckan så det gäller att välja rätt dag att åka dit. I torsdags var en sådan dag och då passade jag på att göra tur dit. Det tog en dryg timme att köra dit, jag var ensam i bilen och Jämtland visade sig från sin bästa sida. Det finns få vyer som är lika magiska som när man kör mot Alsen och ser Alsensjön ligga spegelblank med fjällen i bakgrunden. Om det varit någon mil närmare till Östersund hade jag gärna bott med den här utsikten.

Åre

Själva chokladbutiken ligger högt belägen i Helleberg, några kilometer från Alsen och det är en driftig kvinna som heter Tina som driver stället. Tina tillverkar chokladen i samma lokal som butiken och genom ett fönster bakom kassadisken kan man se när hon skapar konstverk som smakar gudomligt. Det kan vara så att choklad är en av de bästa gåvorna för själen. Jag blir alltid glad när jag kliver in hennes butik och det är svårt att inte smittas av Tinas positiva energi och entusiasm. Det är grymt att hon har skapat en möjlighet för sig att arbeta i sin hembygd och dessutom lyckats otroligt bra med sin affärsrörelse.

Himmelriket för en chokladälskare.
Himmelriket för en chokladälskare.

Efter en ganska lång stund hos Tina började jag bege mig hemåt. Jag kunde inte låta bli att stanna till vid en vägficka i Röde, en av byarna i Alsenbygden. När jag och mina systrar var barn brukade vår pappa, varje vår, ta med oss hit för att se när Wången hade hingstutsläpp på dessa ängar. Jag och syrrorna kunde länge stå vid hagarna och se på de vårspralliga hingstarna. Det var olika hagar för olika årskullar av hästar och de flesta av hingstarna var mer vilda än tama när de kom ut på sommarbete. I vår familj var ett av de säkraste vårtecken att det var dags att bege sig till Wångens hingstutsläpp. Jag uppskattade verkligen att pappa tog med oss på denna utflykt och det spädde givetvis på vårt hästintresse. När pappa var ung arbetade han på Wången och det var nog en av anledningarna till att han inte ville att vi skulle ha häst. Det var inga lugna hästar som han hade hand om utan det var hingstarna som skulle köras in. Det har hänt en del på Wången sedan pappa arbetade där, då var det en hingsuppfödningsanläggning för den nordsvenska hästrasen, och nu är Wången en av landets främsta utbildningsanläggningar för de som vill arbeta med hästar.

Förra året fick jag ett album med tidningsurklipp av min faster. Den här bilden på min pappa var med i ÖP 1964.
Förra året fick jag ett album med tidningsurklipp av min faster. Den här bilden på min pappa när han arbetade på Wången var med i ÖP 1964.
Det var vid en sån här hage som vi såg hingstarna rangordna sig inför sommarbetet.
Det var vid de här hagarna som vi såg hingstarna rangordna sig inför sommarbetet.

Torsdagen var en riktigt härlig dag med massor av egentid, tillfällen att reflektera över en hel del saker i mitt liv och njuta av mitt vackra Jämtland.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostDet är inte...
Next PostEn person...

No Comments

  1. Annika Widen
    4 år ago

    Jahaja, hade du en så härlig bild på lilla pappsen! Fick grymma saknar dig pappa känslor, du vet vad jag menar….
    Kram A

    Reply
    1. katsahlin
      4 år ago

      Ja, jag vet precis vad du menar och har känt likadant större delen av våren. Bilden är ett tidningsurklipp jag fick från Faster D. Kram

      Reply

Leave a Reply